Hur många morgnar har du inte väckt mig med ditt träliga gnäll? Tjatat och pipit tills man inte stått ut mer... Jo, visst fick man ge med sig. Nyvaken och förbannad. Och vad ville du sen då? Inte ett skit. Ville inte gå ut och kissa, inte ha vatten och inte ha mat... Eller det sistnämnda var nog dumt sagt för mat har väl varit passionen i ditt liv. Utöver älskaren Kooper 100 meter bort! Minns när jag var lite mindre och du hade rymt. Hittade dig, tack och lov men vafan? Du satt ihop med Kooper? Fattade inte vad som  hade hänt haha. Efter det blev det abort. Vi kunde inte ta valpar på dig med din kroniska sjukdom som pga. medicinen bara blev värre, fast i andra delar av din kropp. Njurar, ögon. Din tennisboll-stora knöl på magen på slutet, förmodligen fylld med massa dum cancer. Din matta kropp som knappt orkade med en helt vanlig promenad nu på sisten. När du var ung och ännu kry var det du som sprang ifrån mig. Hann knappt ens ifatt dig din buse.